Reflektioner

Verk ur serien ”reflektioner” har visats runt om i Sverige – verken skiftar från galleri till galleri (Nynäshamns konsthall, Ekerum konsthall - Öland, White gallery – Stockholm, Piteå konsthall) men har alla sitt ursprung i några tankar kring måleri:

En målning är alltid platt – en yta. Visst kan man med perspektiv, linjer och färg skapa illusioner av djup, men bara på ytan. Ytan tilltalar mig. Jag målar på träpannåer som jag kan slipa på, skrapa på och till och med stå på. Mina målningar har ofta sitt ursprung i just ytor: speglar, vatten, fönsterrutor. Ytor som reflekterar bilder. Det händer något när vi blir bild i spegeln eller som en reflektion i ett fönster.

”på en buss om natten kan vi sitta mitt emot varandra. Våra blickar kan mötas, men bara för ett ögonblick. Om vi stället vänder blickarna mot bussens fönsterruta kan vi studera varandra och ogenerat stirra – det är inte vi som möts det är bilderna av oss…”

Efter fyra år på Konstfack deltog jag i magisterutställningen 2003. Jag ställde ut inne på ”Galleri konstfack”. Under magisteråret hade jag arbetat med ett projekt kring hur man diskuterar konst. Jag utgick ifrån artiklar på DN´s kultursidor – varför var språket så svårt? – vem skriver de för?

Min första tanke var att fylla galleriet med små söta akvareller i guldramar. Akvareller med landskapsmotiv eller skärgårdsmotiv. Ett oväntat grepp, på ett mycket speciellt ställe – skulle det reta någon?

Det slutade med att jag gjorde en lång, utdragen målning direkt på galleriets vägg. En tre meter lång målning. De som stod inne i galleriet såg en abstrakt målning av linjer och färgfält, medan de som stod utanför, och tittade genom fönstret (i en sväv vinkel), såg en realistisk målning som föreställde mig sittande i en fåtölj.

Mina bilder innehåller oftast mer än en bild. Genom att se målningen som ytor kan jag måla in andra bilder – i en speglig på en glasruta, något som reflekteras i vattnet eller som ett blänk på ytan.

Bilden är dock alltid viktigast. Jag använder mig gärna av effekter, och ser gärna att betraktare rör sig runt verken och upptäcker andra saker, men bilden är viktigast – upplevelsen man får då man betraktar den. Jag blir också glad de gånger jag möter folk som sett mina bilder på andra ställen och diskuterar motivet – utan att ha upptäckt eller sökt saker ur andra vinklar.

Jag är uppväxt på 70-talet med den röd/gröna 3d´n i tv-program som TV-piraterna. Efter att ha jobbat med speglingar och reflektioner i tvåglasfönster – där personer blir bild flera gånger, började jag fundera på om det var möjligt att på ännu ett sätt ge ytan en annan illusion av djup. Genom att göra bilder i röda och gröna toner kan jag få vissa 3d-effekter genom ett rött och grönt glasöga. Och kanske väcka nya tankar kring måleri och målningens platta yta. Effekten får dock aldrig bli viktigare än motivet. En målning är alltid platt och viktigast är alltid bilden – aldrig illusionen.

I nästan alla mina bilder finns människor eller möten mellan människor. Ibland möter vi deras blick, men oftast genom en reflektion – det är ju en bild.